Lägesrapport:

Klockan är 22:26, jag har en jävla träningsvärk och en av mina bästa vänner ligger på Falu lasarett. Men annars är ju allt bra... Fast han kommer bli bra, jag pratade i tfn med hans mamma ikväll och dte är okej, jag ska ringa imorn.

Men jag är så blödig med sånt där, förra året en kväll så sa min mamma "dom ringde från stallet nyss och en av systrarna Thorsell har åkt ambulans, jag vet inte vilken av dom eller vad som hänt" det räckte för att jag skulle bli hysterisk och inte lyssna på ett ord till ( i själva verket var det Jessicas mamma som blivit sparkad och åkt ambulans).

Likaså var det ikväll, jag behövde bara höra "det har hänt en sak med Emil, han ligger i Falun" för att tårara skulle börja rinna..

Jag måste verkligen lära mig att behålla lugnet.

Men det är kanske då i den där hundradels sekunden innan man hört vad som faktiskt hänt och att dte inte var så farligt, som man inser hur mycket man verkligen behöver dem och hur förlorad man faktiskt skulle vara utan dem.

Man borde kanske visa det oftare, men jag älskar er, jag gör faktiskt det.